Februari 2019

Nyhetsbrev till dig

Årsmöte/inspirationseftermiddag

Varmt välkomna till inspirationseftermiddag och
årsmöte i Lärande utan gränser.
Fredag 3 maj kl.13.00

på Tegelvikens skola, Kvicksund, Eskilstuna.
Ta med kollegor, vänner och grannar och kom!

Anmälan till larandeutangranser@gmail.com senast 29 april.

Program;
13.00 – 13.30:     Bildspel med Tuhins bilder
                            Presentation av Skogstorpsskolans arbete med                              Bangladesh-relaterade frågor
13.30 – 14.00:     Reseberättelse från Bangladesh i ord och bilder
14.00 – 15.00:     Bosse Kramsjös betraktelser från Bangladesh
                            Information om höstens resa till Bangladesh
15.00 – 15.30:     Fika
15.30 – 17.00:     Årsmöte i Lärande utan gränser

Dags att betala medlemsavgift
Till skolor och enskilda medlemmar, kom ihåg att betala medlemsavgiften!

Res med Bosse till Bangladesh!
Till hösten återkommer möjligheten att få resa till Bangladesh med Bosse Kramsjö som reseledare. På inspirationseftermiddagen kommer du att få reda på mer om resan, men du kan redan nu anmäla ditt intresse till bo.kramsjo@gmail.com.
Hösten 2018 genomfördes en mycket uppskattad resa som du också kommer att få höra mer om på inspirationseftermiddagen och här kan du läsa reseberättelsen från Daniel Moberg som deltog på resan;

Reseberättelse från Bangladesh november 2018

Att få möjligheten att återkomma till ett land som Bangladesh efter att inte ha varit där på tio år var väldigt speciellt. Inte på några ställen står utvecklingen still men på få ställen tror jag att utveckling och förändring blir så tydliga som i Bangladesh. Det gäller på flera områden som blir synliga när man väl är på plats. De första tecknen och signalerna möte mig redan på väg ut från Dhaka, där de stora infrastrukturprojekten avlöser varandra.

För 10 år sedan var grävmaskiner och andra anläggningsfordon ovanliga att se.

Nu ser man dem hela tiden. Omfattningen av projekten är gigantiska och de pågår hela tiden.

Andra tecken på utveckling blir synliga först när vi kommer ut till vår familj och det blir enkelt att gå runt och samspråka med vanligt folk. Jag ser på deras gårdar att det skett saker. Vid mitt första tillfälle i Bangladesh för 15 år sedan var det relativt vanligt med hus som bestod av flätade väggar eller av jord. Detta är nu än mer ovanlig syn och allt fler familjer har hus och andra gårdsbyggnader som består av putsat tegel.

Hållbarheten och brandsäkerheten i dessa förbättringar gör människors vardag lite tryggare och skapar möjlighet till drömmar om ytterligare förbättringar.

 
Men på vissa områden är det som att tiden stått still. Arbetet med att skörda ris är fortfarande samma slit som det varit under många generationer.

Den hukande arbetsställningen under den ofta gassande solen gör arbetet slitsamt. Men denna gång gick det att höra musik från de skördade kvinnornas mobiltelefoner medan de skar av kärve för kärve och lade i rad efter rad på fält efter fält. Att under mitten av november ges möjligheten att promenera över risfälten som håller på att mogna inför den stora risskörden skapar respekt för vilket arbete det kräver att mätta en befolkning som fortfarande ökar i antal.

Ett annat område där det inte heller skett så stor utveckling är arbetet på tegelbruken. Det är en enorm industri som är aktiv under den torraste delen av året. Att den är viktig är lätt att förstå i ett land som i princip saknar tillgång till annan sten än bränd tegelsten. Det är många miljoner tegelstenar som tillverkas för att användas i allt från husväggar till bärlager under vägar.

Men det viktigaste området att tro på och jobba med är utbildning och att ge barn och ungdomar möjlighet till skolgång. De allra flesta barn i Bangladesh har möjlighet att gå i skola. Där har de möjlighet att lära sig räkna, skriva och läsa. Grundläggande färdigheter för att kunna skaffa sig en yrkesutbildningen och ge sig själva och sin familj chans till ett bra liv även om förhållandena är enkla.

Men för vissa är tiden före den vanliga skolan mycket viktig som i denna lilla shontalby.

Människorna här tillhör folkgruppen Shontal och de pratar en särskild dialekt av bengali som skiljer sig så mycket åt att det är svårt för barnen att förstå den vanliga bengalin som används i de vanliga skolorna.

I denna lilla skola, stödd av vår förening, får de chansen att lära sig grunderna i den vanliga bengalin så att de kan gå i skola och påbörja sin långa resa mot ett bättre liv för sig själva och sin kommande familj.

Framtidstron är det jag bär med mig som starkaste minne från resan till Bangladesh i november 2018.